Vart försvann det goda, som gör just oss till det vi faktiskt är - människor?

När blev det så märkvärdigt med etik? När blev bristen på moral i dagens samhälle vardagsmat? När slutade samvetet vara ledstjärnan för (oss) i vårat sätt att hantera våra medmänniskor? Det är frågor jag ställer mig när jag tänker på det företag jag jobbar för, där cheferna sorgligt nog helt förlorat ansvarskänslan för sina anställda, och speciellt de hårt arbetande vikarierna. Vårat slit-och-släng-samhälle har längre inga gränser för vad det innefattar, utan gäller nu även människor i så stor omstäckning som möjligt.